2share Blogg

Allt vi stoppat undan

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

För två veckor sedan bloggade Catharina om #metoo. Den här veckan är det min tur. Metoo har blivit en ögonöppnare för många, inte minst för kvinnor som kanske gjort precis som jag och stoppat undan de numera ganska suddiga minnena av olika situationer långt ner i minnets irrgångar. Metoo hjälpte mitt minne på traven och när jag började rada upp de olika situationerna såg jag tydligare än någonsin hur mitt liv, som troligen liknar många andra kvinnors, innehåller upplevda övergrepp.

Pratar vi med våra flickor i dag?

Det som skrämde mig när jag började rota i mitt eget minne var hur stor del av dessa händelser som ägde rum medan jag fortfarande bara var ett barn. När jag gick på dagis var det en äldre kille som knuffade upp mig mot en vägg och drog ner mina underbyxor. Rummet var inte tomt, både barn och pedagoger fanns in närheten. Ingen hindrade honom. Jag undrar varför.

När jag var sex år blev jag tvungen att åka buss från badplatsen till dagis helt naken, eftersom jag glömt att ta med mig torra kläder. Jag kommer aldrig att glömma skammen. Undrar hur svårt det varit för en vuxen att låna ut en handduk eller en T-shirt. När jag var runt 10 år så var det den där manliga släktingen som plötsligt sträckte ut handen och tog mig på de små bröst jag hunnit få. Jag minns att jag stelnade, tvekade och sen undrade om det verkligen hänt. Sen var det den där kompisen till mammas kille som kom in i tvättstugan  och försökte trycka upp mig mot väggen. Då skrek jag, han försvann.

På mitt första sommarjobb kom chefen en kväll när jag sopade golvet och ville kramas. Då fick han en sopkvast i magen. Jag var 14 år och handlade reflexmässigt. Han gick ut ur lokalen och sen var allt som vanligt, eller? Flera andra kvinnor jag pratat med har också kommit ihåg situationer som hände när de var barn. Hur ”gubbar” tafsat, sagt snuskiga saker och hur de minns att de aldrig berättade det för någon vuxen. Det finns säkert anledning att prata med flickor om vad de kan göra om något händer, att det inte är flickornas fel och att de inte behöver vara rädda. Ingen hade pratat med mig, men så är jag också 50 år och kanske har det hänt något på ett halvt sekel. Jag hoppas det.

Anna

En kommentar på “Allt vi stoppat undan

  1. Sune Hansson skriver:

    Så oändligt sorgligt, Anna.
    Bra skrivet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett × 5 =