2share Blogg

Sluta bagatellisera våra upplevelser

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Taggen #metoo har spritt sig över världen och genom den vittnar tusentals kvinnor att de har blivit utsatta för sexuella trakasserier. Men genast kommer det mothugg som; ”alla män är inte sådana”, ”vad är egentligen sexuella trakasserier?” och ”lite får man väl tåla”. Vad i helsike är det för struntprat?! Vi behöver inte tåla någonting. Män behöver inte göra det, så varför ska det vara annorlunda för oss kvinnor?

Fortsätt dela era erfarenheter

De senaste veckorna har jag läst många sorgliga berättelser som vänner har delat med sig av – berättelser som de hållit för sig själva i många år och av skam inte vågat prata om. Jag är faktiskt inte helt säker på att vi kommer prata om de upplevelserna nu heller. Det är på något sätt enklare att istället skriva och slippa säga orden högt, slippa se reaktionerna och slippa gå i försvarsställning.

Jag har också läst de helt obegripliga invändningarna som skrivits. Invändningar där skribenten ofta börjar och slutar med att förklara att hen absolut tycker att detta är en viktig fråga som inte ska bagatelliseras men i samma andetag fortsätter att ifrågasätta om det egentligen är så farligt.
Ett riktigt lågvattenmärke är Elisabeth Höglunds text i Expressen den 17 oktober. Bland mycket annat skriver hon ”… Är det när en man klappar en tjej på stjärten, nyper henne i kinden, lägger armen om henne…”. Redan i formuleringen förstår jag att hon inte ser män och kvinnor som jämställda. Han kallas för en MAN och hon kallas för en TJEJ. Det är definitivt inte två jämställda uttryck. Och bara för att en våldtäkt är värre en ett nyp eller en klapp på rumpan, betyder det inte att vi ska tillåta det senare. När ett brott är allvarligare än ett annat innebär väl inte det att vi ska acceptera det mindre brottet, eller?

Naturligtvis har jag också drabbats, även om jag kanske kommit lindrigt undan. Min allra första erfarenhet fick jag redan vid 11–12 års ålder. Min familj hälsade på bekanta och jag lekte med sonen som var ett par år äldre än mig. Då fick jag smärtsamt lära mig vad ”pickedöden” är – d.v.s. att pojken lägger ner mig på rygg, sätter sig på magen och stenhårt trycker med fingrarna på mina pyttesmå, ömma, begynnande bröst. Jag blev både rädd, ledsen och vilsen eftersom han så tydligt visade att det fanns en fysisk skillnad mellan honom och mig, där han hade övertaget.

Den senaste erfarenheten inträffade för bara ett år sedan. En före detta och 15 år äldre kollega ska absolut kramas när han hälsar. Han utnyttjar sin fysiska överlägsenhet och håller kvar länge och trycker sin kropp hårt emot min. Vi pratar inte om en vänskaplig kompiskram här. Min väninna upplever samma sak och kallar honom för gubbslem och hennes 16-åriga dotter tycker att det är ”jätteäckligt att hälsa på honom”. Hon har så rätt. Det är jätteäckligt.

Mellan de här två erfarenheterna minns jag, bara som exempel, inte mindre än tre blottare!

Så fram för mer #metoo. Stå på er kvinnor och flickor, fortsätt dela med er och berätta om era erfarenheter. Jag hoppas att vi också lär oss att prata om det här och vågar säga till när någon gör fel.

Catharina

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

12 + 13 =